Christell lämnade efter 30 år med våld och psykisk terror

Vi ses på ett fik i Sävedalen. Det är också här hon arbetar som stödassistent på Kvarnfallsvägens gruppboende sedan många år. Christell Lindström har gått igenom mycket. Men här sitter hon nu med en bok i handen om sitt tidigare liv med en våldsam man. På första sidan finns en text tillägnad hennes yngsta dotter.

– Till min älskade dotter Felicia som är en av de tre anledningar till att jag kämpat så hårt, nu är vi äntligen fria. Älskar dig, läser hon med stadig röst.

Men när det var som värst var hon deprimerad och hade självmordstankar, efter att hon bröt upp från en våldsam relation efter 30 år.

– Det berodde på att jag någonstans förstod vad jag varit med om, för man stänger av helt enkelt för saker som är för smärtsamma.

Julen – en hemsk högtid

I dag ser hon fram mot den stundande julen som hon ska fira med sina vuxna barn och två barnbarn. Men under många år var julen en hemsk högtid för henne och de tre barnen, för då tvingades de vara än mer isolerade med den våldsamme maken.

– Det var ett helvete för oss, minns Christell Lindström.

Redan som 16-åring blev hon ihop med mannen som hon också flyttade ihop med rätt omgående. I början visade han henne ömhet och ”satte henne på piedestal”.

Men snart började misshandeln och den psykiska terrorn. Hon fick höra att hon var värdelös och inte dög någonting till.

– Jag kunde ha fel kläder på mig, han ville inte att jag skulle umgås med mina kompisar, sakta så isolerades jag, förklarar Christell Lindström.

Och hon gick heller inte vidare till något gymnasium. Pojkvännen började också anklaga henne för att vara otrogen och andra saker som inte skett.

– Det var mycket mycket lögner och svårt att hantera.

Misshandlades grovt

Kort efter hon flyttat ihop med den jämnårige pojkvännen blev hon också misshandlad grovt för första gången. I samband med det var hon ovetandes gravid och fick också missfall.

– Han slog mig sönder och samman, jag fick synligt en blåtira.

Blåmärkena på kroppen gick inte att dölja. Men när hennes närmsta familj inte reagerade på det uppenbara, insåg Christell Lindström att hon fick klara sig helt på egen hand. Även mellan hennes föräldrar hade det förekommit fysisk misshandel under många år.

– Dagen efter, när den här misshandeln hade skett var mamma och de hemma, fast hon sa ingenting.

Hur kändes det?

– Det kändes som ett jättesvek, den dagen så kände jag att det var upp till mig om jag ville fortsätta leva.

Vid det laget hade också de flesta kompisarna hon haft försvunnit. Hon försökte lämna pojkvännen vid ett tillfälle, men då hotade han med att ta livet av sig. Och det klarade hon heller inte av. Sedan blev Christell gravid på nytt men fick missfall när det var dags att föda. Nästan direkt efteråt gifte sig paret.

– Jag var bara ett skal då, jag hade känslomässigt stängt av allting och jag följde bara med, förklarar hon.

Christell: ”Man är så naiv och tror ”att får vi bara ett barn så kanske han kommer ändra sig”

Paret gifte sig i början av 80-talet och året efter giftermålet kom deras son till världen.

– Man är så naiv och tror ”att får vi bara ett barn så kanske han kommer ändra sig”.

Var du kär i honom fortfarande?

– Jag var nog kär i honom fram tills vår son föddes, sen var det mest hat och rädsla.

Paret fick tre barn och misshandeln fortsatte. Under många år hade de försörjningsstöd av socialtjänsten. Hon själv arbetade med att städa på kvällarna på olika kontor. Ett ensamarbete. Familjen blev alltmer avskärmad. Men Christell hade musiken och sången som en livlina som höll henne uppe när det var som värst.

– Jag älskade musiken och jag drömde mig bort, att jag var någon annan, det var min lilla fristad i mitt huvud.

Socialtjänsten missade vad familjen gick igenom

Trots att socialtjänsten hade kontakt med familjen under lång tid var det aldrig någon som på allvar förstod vad Christell och de tre barnen gick igenom. Familjen vräktes också vid flera tillfällen och tvingades flytta runt mycket.

– Han var så duktig på att manipulera, förklarar Christell om hur den före detta maken fick människor att blunda för vad de såg.

Men så kom kravet från socialtjänsten att de var tvungna att arbeta. Det fick Christell att börja studera på komvux. En liten räddning och ett andhål för att komma bort från hemmet.

– Jag hoppades att någon skulle se mig när jag började plugga.

Under studierna fick hon svart på vitt att hon inte var dum. Hon klarade av att läsa omvårdnadsprogrammet och sedan funktionshinderprogrammet på komvux. Men maken fortsatte ha full kontroll, han både körde till och hämtade henne på skolan. Även barnen utsattes för fysisk misshandel, främst den äldsta sonen från tidig ålder. Det hände när hon inte var hemma. Hon både såg och missade signalerna på att det hände – dock utan att agera. Något hon försökt bearbeta nu i efterhand.

– När jag levde i det så hade jag stängt av just den delen av hjärnan för det var så svårt att ta in.

Ville kämpa för döttrarna

Men trots att Christell började bli allt starkare – tack vare studierna, hade hon inte styrkan att lämna maken. Under en period mådde hon väldigt dåligt och började med självsvält. Men när de små döttrarna en dag undrade om hon tänkte dö ifrån dem blev det vändningen.

– Då kände jag bara att jag måste kämpa, jag kan inte lämna dem till han.

Tidigare vågade hon inte lämna eftersom mannen hotat med att ta barnen ifrån henne. Skräcken över att det kunde hända barnen något fick henne att backa. Men så började hon arbeta heltid i Partille och här fick hon en fristad och en trygghet.

– Där hade jag en arbetsroll, jag blev respekterad, jag hade mina brukare och hade så roligt.

Det blev början på hennes utbrytning, men det tog många år till innan hon till slut lämnade den våldsamma relationen.

– Det gick sakta för barnen behövde bli vuxna också.

Chefen hjälpte henne att bryta

Utifrån kan det tyckas enkelt att bryta sig loss. Men hon var skuldsatt, efter att maken lånat stora summor på hennes namn. Dessutom hade hon inget stöd i sin omgivning för att ta sig ur relationen.

– Jag hade ingen alls, vi umgicks mycket med mamma och pappa, det var ungefär det vi gjorde.

Christell: ”Det var första gången jag kände att jag inte blev dömd och att jag blev sedd.”

Nu är föräldrarna borta sedan några år. Hon har en sorg över att mamman också levde i en våldsam relation under många år. Men år 2014 valde Christell till slut att ta sig ur mannens grepp, tack vare hennes närmsta chef. Vid medarbetarsamtalet var chefen rak och frågade om hon levde i en kontrollerad relation.

– Det var första gången jag kände att jag inte blev dömd och att jag blev sedd.

Chefen hade noterat att hon alltid hade långärmat under sommaren och aldrig bar korta kjolar.

– Det var mycket strypgrepp mot halsen och sparkar på ben och armar, han drog i underhåret så det gör fruktansvärt ont, gärna inte i ansiktet för han visste att jag jobbade.

Dessutom var hon väldigt glad på arbetet – aldrig att hon hade en dålig dag, vilket chefen tyckte var onormalt.

– Jag ville hålla upp en fasad, plus att jag mådde ju bra när jag var på jobbet, förklarar Christell.

Maken polisanmäldes och dömdes

Även hennes vuxna son, som bodde på annan ort, upptäckte att hon fortsatt blev misshandlad och fick henne att söka hjälp. På Kriscentrum för kvinnor i Göteborg fick hon bra stöd och hjälp. Hon gick även på gruppterapi på Utväg, en grupp med kvinnor som utsatts för våld i nära relation.

– Det var som en mall, vi hade samma erfarenhet, vi pratade om det sexuella övergreppen när man var tvungen, eller att man sa ja fast man inte ville för det inte skulle bli värre.

En skilsmässa gick igenom och hon anmälde exmaken för misshandel. Rätten ansåg att Christell Lindström var trovärdig, dessutom hade hon både barnen och chefen som vittnade om vad hon utsatts för. Även olika hälsointyg visade tydligt vad hon gått igenom. Mannen dömdes för grov kvinnofridskräkning till 18 månaders fängelse.

– Alldeles för kort tid tycker jag för vad han utsatt mig för.

Christell: ”Jag har ingen skuld och skam längre, men jag vill också visa att det går. Det går att ta sig ur det och det går att må bra.”

Christell har de senaste åren också fått kognitiv beteendebehandling och via kommunens hälsovård fick hon fortsatt terapi, något som gett henne bra stöd. Idag har hon en god relation till sina barn – som alla stöttat henne i processen. Dessutom har Christell skrivit en bok om sitt liv. Och hon har en andra bok planerad som hon skriver på. Dessutom föreläser hon på olika håll om vad hon gått igenom.

Idag är det Orangea Day, dagen då FN uppmanar hela världen att uppmärksamma och manifestera mot våld mot kvinnor. I veckan pratade Christell inför en storpublik för personal i Partille kommun. Hennes råd till kollegor, chefer och andra är att våga ställa frågor till någon man misstänker far illa.

– Man ska våga fråga, en enda person räcker för att man har sått ett litet frö, och för att man kan ta sig ut.

Hur känns att du sitter här idag och har tagit dig igenom allt du berättat om?

– Jag har ingen skuld och skam längre, men jag vill också visa att det går. Det går att ta sig ur det och det går att må bra. Jag började uppskatta de små sakerna som att välja vilken kanal jag vill på tv:n eller ta på mig vad jag vill, det kunde jag inte då. Det är en enorm frihet.

LÄS MER:Tio akut omhändertagna barn på ett år – bebis levde med mamma som fick psykoser

LÄS MER:Så har polisen skärpt insatsen mot relationsvåld

LÄS MER:Partnervåldet ökar i Partille – fler kvinnor behöver skyddat boende

Shamiram Demir

shamiram.demir@partilletidning.se