På en grusväg som leder ner mot Kåsjön och Sävedalens AIK:s faluröda klubbstuga kommer två tjejer cyklande på skinande cyklar. Klubben har köpt in cyklar som deras ukrainska orienterarmedlemmar kan låna för att ta sig fram på ett smidigt sätt. Väl framme vid stugan stannar tjejerna och försöker låsa cyklarna men det ena låset går inte igen. Istället låser de ihop cyklarna med en av kedjorna.
– Vi vill inte riskera något när klubben har fixat dessa till oss, säger Mariia Tymoshchuk, en av de ukrainska orienterarna och medlem i Sävedalens AIK som för två månader sedan flydde från Ukraina.
När låset är fastkedjat går tjejerna ner mot sjön och sätter sig intill vattnet. För tillfället bor de i Partille hos en äldre klubbmedlem vars fru nyligen gick bort.
– Han var ensam så det passade bra, säger Mariia.
Flykten från Ukraina
Feia Tsyvilska, som även hon är medlem i orienteringsklubben, har också flytt Ukraina. Den 9 april lämnade hon sitt hemland och har sedan dess spenderat mycket av tiden på träningsläger i Danmark. Nu är hon dock återförenad med sin nära vän i Partille efter att tidigare under året vistats under lång tid i sin hemstad Chersons underjord.
– Det var hemskt och det var näst intill omöjligt att gå på toa. När man väl vågade att gå ut hade vi bara fem minuter på oss, mer vågade man inte.
Feias familj är fortfarande kvar i Ukraina och bor just nu så säkert de kan. Mariia och hennes pojkvän Mykyta hyrde en lägenhet i Kiev innan kriget bröt ut. Efter att tillsammans ha flytt till några vänners hus i Lviv bestämde de sig för att Mariia skulle åka till Sverige. Här har hon varit i snart två månader.
– Min pojkvän var lättad över att jag åkte och kom i säkerhet.
Pojkvännen kvar i Lviv
Efter att Mykyta körde Mariia till gränsen mot Polen har han stannat kvar i Lviv. Om lägenheten i Kiev ännu står kvar vet ingen.
– Han kan ändå inte åka hem. Kanske att vi hittar en lägenhet längre fram. Man kan inte planera något nu, säger hon.
Hur känns det att din pojkvän fortfarande är kvar i Ukraina?
– Att säga hejdå till honom för kanske en väldigt lång tid var väldigt jobbigt. Jag saknar honom, säger hon och tystnar. Hon tillägger sedan:
– Han är dock glad över att jag är här, men jag vet inte hur länge jag kommer att stanna.
Trots att situationen är som den är funderar Mariia ofta på att åka tillbaka till Ukraina.
– Det är inte så farligt just nu i Lviv men man vet aldrig när det ändrar sig. Situationen ändrar sig snabbt hela tiden.
Mariia har fått uppehållstillstånd i Sverige för ett år, med hjälp av Sävedalens AIK. Om hon beslutar sig för att åka hem under några dagar är hon rädd att det ska upphävas.
– Min tränare är också rädd för min skull, hon vill inte att jag ska åka hem. Samtidigt som jag vill åka vill jag inte verka otacksam för jag är väldigt tacksam över allt som klubben har gjort.
Skuldkänslor gentemot familjerna
Idag håller båda tjejerna kontakt med familj och vänner varje dag.
– Vi frågar hur de mår och om det har hänt något nytt och på morgonen kollar vi nyheterna för att se vad som har hänt under natten, säger Mariia.
De känner ofta skuld över att de har allting medan familj och vänner är lämnade med ingenting.
– När jag var i affären i Sverige fanns allting. Då påmindes jag om hur mycket som inte fanns i affären hemma i Ukraina. Jag vill inte ha allt eftersom min familj inte har det, säger Feia.
– Det är inte så enkelt att vara på ett säkert ställe när andra inte är det. Att publicera bilder på sociala medier från våra träningspass och från när vi har kul känns svårt.
Ibland kan hjälpen även vara svår att ta emot.
– När vi fick mer pengar, som klubben för andra gången hade samlat in, tänkte jag –trots att jag var tacksam – att vi redan har pengar. Det jag vill ha är att känna mig säker, säger Feia och tillägger:
– Ett plan flög i luften när vi tränade med klubben. Ingen annan reagerade men vi blev så rädda, säger Feiia medan Mariia stelnar till och kollar sig runt.
Feias pojkvän är också kvar i Ukraina och bor just nu hos några vänner till familjen.
– Jag saknar honom, säger Feia. Lägenheten som han bodde i har ett hål i taket och det är omöjligt att bo där så han blev tvungen att flytta, säger hon och fortsätter:
– En bomb sprängdes i byggnaden och en kvinna dog. Det var en man som försökte hjälpa henne men han kunde inte ta sig till henne då rummet hade blockerats.
Det som är kvar av byggnaden nu är bara väggar.
Fokus på träningen
Feia flydde i början av april från Ukraina och har sedan dess mestadels befunnit sig i Danmark.
– Jag fick ta ett beslut om att lämna väldigt snabbt då jag blev informerad under en kväll och tidigt nästa morgon var tvungen att lämna. Jag lämnade min stad för andra gången, den första gången misslyckades jag.
Sedan tjejerna anlände till Partille har de hunnit vara på träningsläger.
– De bjöd in oss ukrainare för att ha bra sällskap, säger Mariia och båda tjejerna börjar skratta.
– Vi blev vänner med många där och några av dem bor i Göteborg, tillägger hon sedan.
Nuförtiden tränar tjejerna sex gånger i veckan.
– På vilodagen blir det ofta att vi springer ändå, säger Mariia.
– Vi vill träna två gånger per dag då det är klubbtävlingar snart, tillägger Feia.
Förutom att träna pluggar Feia på distans, som många andra ukrainare som flytt landet. Mariia är coach för Ukrainas nationella orienterarlag och försöker just nu få ihop ett bra sådant.
– Det är svårt då de som fortfarande är i Ukraina har svårt att hitta motivation för att träna och tävla.
– Det är förbjudet att springa i skogen nu i Ukraina då det är väldigt farligt, tillägger Feia.
Förlusten av barndomsvän
Tjejerna berättar att de föredrar att inte prata om de saker som de genomlidit. Trots detta börjar Mariia berätta om hennes mående under den sista tiden.
– I några veckor har jag mått väldigt illa. Alexander, en tränare och en nära vän från min hemstad som jag känt sedan länge tillbaka dog. Det var väldigt svårt att träffa människor från klubben då jag bara började att gråta. Jag grät hela tiden, säger Mariia och fortsätter:
– Vi åkte på läger och vandrade tillsammans. Alexander hade ett sportnäringsföretag i Kiev och bjöd ofta in mig på hans event. Han trodde verkligen på mig och uppmuntrade alltid mig.
– Han var en bra man och såg det positiva i allt, säger Feia.
Hur var det att få nyheten när ni befann er här i Sverige?
– Det var en chock när han dog och jag fick höra det från en bekant som berättade att jag inte kunde säga det till någon än då det inte var offentligt. Jag ville sedan gå på hans begravning men det gick inte.
– Det var en mardröm, tillägger Feia.
Sedan dess har små saker i vardagen påmint Mariia om den bortgångna tränaren.
– När jag är ute i skogen och ibland ser främlingar på avstånd kan jag känna igen honom i dem.
Förutom att påminnas om tränaren på den vakna tiden av dygnet drömmer Mariia nuförtiden ofta mardrömmar.
– Jag drömmer mardrömmar om Alexander eller om kartor som är helt röda och ockuperade.
Tjejerna tillägger sedan att de dock har varandra och är väldigt tacksamma över det.
– Vi är väldigt nära vänner och det är skönt att ha varandra som stöd, säger Mariia innan de blir tvungna att springa tillbaka för att lämna tillbaka de lånade cyklarna.
LÄS MER:Partilleorienterare vittnar om läget efter Chersons fall
LÄS MER:Partilleorienterarna kämpar för att rädda liv i Ukraina
LÄS MER:Utmattade Partilleorienterare barrikaderar sig och samlar järnföremål
Så här prenumererar du!
Klicka HÄR för att komma till prenumerationserbjudandet. Då får du inloggningsuppgifter som du kan använda för att logga in med i e-tidningsappen och nyhetsappen.
De nedladdningsbara apparna hittar du om du söker på ”Partille Tidning” i AppStore eller Google Play.
